Kan AI göra skolan mer likvärdig?

Kan AI göra skolan mer likvärdig?

Förra veckan skrev jag om min oro för AI. Jag undrade när AI får sin Greta, någon ung människa som kräver att vi vuxna tar ansvar för den framtid vi håller på att skapa. Jag står kvar i den frågan. Jag ser stora risker med utvecklingen, och ibland tycker jag att det vi gör för att möta dem går alldeles för långsamt.

Men jag är ingen doomer. Jag arbetar med AI i utbildning för att jag också ser möjligheter som är svåra att släppa. En av dem handlar om något så vardagligt som hjälp med en läxa.

Föreställ dig två barn i samma stora svenska stad. De går i samma årskurs. Båda kommer hem med en uppgift de har fastnat på.

Vid det ena köksbordet kan en förälder sätta sig ner och läsa uppgiften tillsammans med barnet. Föräldern känner igen orden och minns kanske själv hur man löser den. Om det behövs mer hjälp kan familjen boka en privat handledare. Varje tisdag kommer en vuxen hem, sitter med barnet i två timmar och lyssnar på hur det tänker. När något inte går fram försöker handledaren på ett annat sätt. Nästa vecka kommer samma person tillbaka.

Vid det andra köksbordet ser kvällen annorlunda ut. Föräldrarna vill hjälpa sitt barn, men arbetstiderna kan göra det svårt att få till en lugn stund tillsammans. Kanske förstår de matematiken men behöver först översätta själva uppgiften från svenska. Kanske behöver de hjälp att tolka ett meddelande från skolan innan de ens kan börja prata med barnet om vad som ska göras. En privat handledare varje tisdag finns det inga pengar till.

Jag hittar på de här två kvällarna. Jag beskriver inte två sorters föräldrar. Jag försöker få syn på en skillnad i vad familjer har möjlighet att ordna runt sina barn. Den skillnaden finns också när skolans lektioner har slutat och läraren har gått hem.

Skolverket beskriver hur starkt familjebakgrunden fortfarande hänger samman med skolresultaten. Jag tror att de flesta som arbetar i skolan redan vet det. Men ibland behöver jag tänka på de två köksborden för att verkligen känna vad siffrorna betyder.

Någon som har tid när man fastnar

Det jag önskar mig för barnet vid det andra köksbordet är ganska enkelt att beskriva. Någon att fråga.

Någon som orkar lyssna på ”jag fattar inte” och svarar med ”visa mig var det blev svårt”. Som kan ta ett steg tillbaka, hitta ett annat exempel och låta barnet försöka igen. Som kan förklara ett ord på det språk barnet förstår bäst och sedan hjälpa till att använda samma begrepp på svenska.

AI kan redan göra mycket av det. Den kan prata, läsa en uppgift, översätta, ge exempel och ställa frågor tillbaka. Den har tid klockan åtta på kvällen, och den kan förklara samma sak flera gånger.

Det betyder inte att varje svar blir bra. Jag har själv sett tillräckligt många självsäkra fel för att aldrig vilja lämna ett barn ensamt med allt AI säger. Men jag har också sett hur annorlunda ett samtal kan bli när man ber den hjälpa någon att tänka vidare i stället för att leverera en färdig lösning.

Den skillnaden skulle jag vilja att fler elever fick uppleva.

För mig handlar det också om föräldrarna. Om ett meddelande från skolan är svårt att förstå kan AI hjälpa till att översätta och förklara vad orden betyder. En förälder kan fråga vidare i lugn och ro och få hjälp att formulera ett svar. Det kan göra skolans information mer tillgänglig och ge fler föräldrar möjlighet att delta i samtalet om sitt barns lärande. Skolan behöver fortfarande skriva tydligt och ta ansvar för sin kommunikation. AI kan ge familjen ytterligare ett sätt att komma in i den.

Jag tänker på hur mycket lättare det måste vara att stötta sitt barn när man själv förstår vad skolan ber om.

Möjligheten sträcker sig längre än läxan

Den som fastnar behöver ibland bara få en förklaring till, lite tid att tänka och någon som hjälper till med nästa steg. Sådan hjälp har länge sett olika ut beroende på vad familjen kan betala eller ordna själv. Här skulle AI kunna förändra något viktigt, om vi utformar stödet väl och ser till att det når dem som behöver det.

Jag påstår inte att en chattbot ger samma sak som två timmar med en skicklig människa. Men tänk på hur många frågor som aldrig blir ställda alls. Hur många gånger ett barn kör fast, lägger undan boken och börjar tänka ”jag är nog inte bra på det här”.

Om barnet i stället får hjälp att komma vidare, gång på gång, kan det påverka mer än resultatet på nästa prov. Det kan påverka vilka ämnen som känns möjliga, vilka utbildningar barnet senare vågar söka och vilka arbeten det kan föreställa sig. Där blir frågan om AI i skolan större än frågan om ett nytt verktyg. Den handlar om hur mycket av ett barns framtida möjligheter som ska avgöras av resurserna hemma.

Det är en tanke som gör mig både otålig och hoppfull.

Vi har en klyfta redan innan vi börjar

Samtidigt vet jag hur verkligheten ser ut. Alla elever i svensk skola har inte tillgång till ett AI verktyg genom skolan. Frågor om barns personuppgifter, säkerhet, kvalitet och ansvar måste hanteras. Olika tjänster har också åldersgränser. Det finns goda skäl att tänka ordentligt innan en skola börjar dela ut konton till barn.

Men AI finns redan i många ungas telefoner och datorer. Några har lärt sig att använda den för att få ett snabbt svar och bli klara. Andra har någon hemma som visar hur man kan använda den för att undersöka, öva och förstå. Den kunskapen är också ojämnt fördelad.

Där tror jag att skolan kan börja redan nu, även på platser där eleverna ännu inte har egna AI verktyg.

En lärare kan visa ett verktyg på tavlan och låta klassen jämföra två samtal. I det första ber man AI lösa en uppgift. I det andra säger man: ”Jag har försökt så här. Ställ en fråga som hjälper mig att hitta nästa steg, men ge mig inte svaret.” Sedan tittar klassen på vad som händer. Hjälpte frågan eleven att förstå? Fanns det något fel i förklaringen? Hur skulle man kunna fråga vidare?

Det kan bli ett samtal om ämnet, om AI och om hur man lär sig. Alla i klassrummet kan delta utan ett eget konto. Ingen elev behöver förväntas skaffa ett verktyg hemma. De elever som är gamla nog och redan har tillgång kan kanske använda det de lärt sig samma kväll. De andra får också med sig kunskapen.

Jag skulle vilja att fler barn hör en vuxen säga: ”Du kan be om hjälp på ett sätt som gör att du själv förstår mer.” Det är en helt annan ingång än att bara prata om hur elever använder AI för att slippa göra arbetet.

Det är den här möjligheten jag vill att vi tar på allvar

Jag vill att vi på sikt ska kunna ge alla elever tillgång till ett tryggt och genomtänkt AI stöd. Ett stöd som lärare har fått vara med och forma, som fungerar för olika språk och som vi faktiskt följer upp för att se om barnen lär sig mer. Under tiden kan vi börja lära eleverna hur tekniken fungerar och hur de kan använda den för att tänka själva.

Jag vet att AI inte kan sudda ut allt som skiljer de två köksborden åt. Men jag vill heller inte acceptera att barnet vid det ena bordet alltid ska få fler chanser att förstå för att familjen kan köpa dem.

Förra veckan undrade jag vilken värld våra barn ska möta om tio år. Den frågan finns kvar. Men den här veckan tänker jag på barnet som sitter med en svår uppgift i kväll. Jag vill att det barnet ska kunna ställa en fråga till, få en förklaring som går att förstå och upptäcka att det faktiskt kan komma vidare.

Om vi kan ge fler barn den möjligheten, då har vi börjat använda AI till något som verkligen betyder något.